Trodde ni att allt var lugnt sommartid vid bandystadion uppe vid Lugnet? Att verksamheten låg nere, och att alla slappade i väntan på säsongsstarten i början av augusti?

 

I så fall trodde ni fel.

Innanför Falu BS omklädningsrum arbetar materialförvaltaren Anders Sved för högtryck med att fixa till spelarnas nya skridskor inför säsongen.

 

– Det finns inga bra bandyskridskor på marknaden, den är för smal för att det ska tas fram skridskor enbart för bandy, dom skulle bli för dyra, förklarar Anders Sved.

 

Spelarna provar alltså ut skridskor för ishockey, i Falu BS fall Reebok, sedan får dessa helt enkelt byggas om.

Skillnaden i höjd mellan en skridsko för hockey gentemot en dito för bandy, är det som märks mest, och först, för ett otränat öga. Anders Sved beskriver de olika momenten i själva skons metamorfos. Sedan tillkommer själva åkskenan, eller stålet, som Anders säger.

 

Ett försök till en förenklad pedagogisk förklaring, är att tänka på en hockeyskridsko kontra en för åkning på bana, typ Tomas Gustavsson. Hockeyskridskon är hög och låser vristen ända upp på smalbenet, och är utrustad med kort skena med liten radie; specialbyggd för start och stopp och snabba vändningar. Skridskon för banåkning är låg, och försedd med lång skena med stor radie; specialbyggd för snabb åkning med maximalt glid.

 

Start och stopp är naturligtvis viktiga i bandy, men planen kanske fyra gånger större än en hockeyrink, och bibehållen fart mycket viktigare. Därför har bandyspelaren en lägre skridsko, och med större radie på skenan; dock inte jämförbar med en banskridsko, även om jämförelsen är bra att ha i bakhuvudet.

 

 

Det första Anders Sved gör, när han får tag på en ny läderdoftande skridsko (ett tillstånd som enligt Anders är tillfälligt, och läderdoften övergår inte i timotej …) är att han kollar på sin lista, helt enkelt vilken slags skridsko den aktuelle spelaren vill ha. Varje skridsko blir unik i slutändan.

 

Första momentet är att kapa bort hälkappan, sprätta sömmen och dra isär de olika lagren av läder, plast, skumlager, gummi och tyg. Luftpumpen med blåsa som fixerar skon på foten blir ytterligare ett lager – som inte får gå sönder. Mitt förslag om att ersätta pumpblåsan med tuttsilikon förkastades.

 

Därefter kapas skon till den höjd spelaren önskar.

 

– Den som är mest extrem, och som vill ha den lägsta skon är Pär Bäckmans, där får jag kapa bort två snörhål, visar Anders Sved på en sko. Mer går inte att ta bort, därefter sätter luftblåsan stopp.

Närbild på Anders Sveds hantverksarbete; limmat och sytt.
 

Nu börjar finliret med att putsa bort skarpa kanter, blåsa bort skräp och sy och limma ihop skon igen. Plösen, eller tungan över vristen, kapas och sys till så att den passar precis under benskyddet. Allting handlar om en individuell prövning. En bandyskridsko är ett arbetsredskap, som sitter på foten flera timmar varje dag. Skon måste passa perfekt, annars får spelaren skavsår eller ont. Det är lätt att förstå Anders Sveds minutiösa noggrannhet när han jobbar med spelarnas skridskor.

 

Det andra momentet, kan vi säga, är att montera nya stål, som Anders Sved slipar från grunden. Skridskorna levereras i original med stål för ishockey (naturligtvis), och dessa stål har en radie av tre meter. Bandyspelarna vill ha stål med fem till åtta meters radie; backarna med den mindre radien, och forwards med den större.

 

Anders Sved slipar efter mallar med de olika radierna, och har naturligtvis antecknat vilka radier respektive spelare ska. Anders har också en speciell metod för finputsning, som ger lite extra glid.

 

Slutligen måste de spetsiga stålen få rundade kanter. Och en sak till. I och med att bandystålen har större radie än i ishockey, utsätts framförallt ljumskarna för påfrestningar vid tvära kast och snabba ryck. Därför slipar Anders Sved också till en ”släppyta”, som han säger, längst fram på stålet. Släppytan förhindrar att skridskon fortsätter i rörelsens riktning när åkaren byter riktning; och ljumskarna tar mindre stryk.

 

Anders Sved i färd med att slipa en åkskena, eller ett stål, som han själv säger.

Under säsongen slipas stålen och putsas till med jämna mellanrum, och byts ibland också. Det är individuellt hur länge ett par stål håller för en spelare; vid hopslag kan stålen skadas rejält, så en del beror på spelstil och roll i laget. Mycket tid i utvisningsbåset kan avspegla sig i slitaget på stålen …

 

Skon är färdiglimmad och sydd, stålet slipat och monterat, nu är det dags för avslag, eller?

 

Nej, skridskon är som tidigare nämnts ett arbetsredskap, och det redskapet måste passa till perfektion. Det finns inte utrymme för några kompromisser.

 

Skon måste bakas som Anders Sved säger. Det går till så att skon värms i en varmluftsugn till 94 grader Celsius, för att sedan direkt tas på foten. Nåja, det är inte så farligt som det låter; stoppningen i skon är i det närmaste i total avsaknad av värmekapacitet (ungefär förmåga att lagra energi). Värmeledningsförmågan är även den minimal.

 

Efter det att skon blivit varm (rör inte stålet!) ska spelaren mycket noggrant snöra på sig skridskorna, och först sitta med dom – utan belastning, för att sedan stå stilla med dom. Ungefär när skorna svalnat är det passform på skridskorna, och de är färdiga att använda.

 

Bandyspelarens viktigaste arbetsredskap är färdigt för användning.