Som jag skrev i min första krönika, så kommer jag ifrån småland, och jag lovade då, att jag skulle återkomma till hur lätt det är för en smålänning att acklimatisera sig i dalarna. Det här får bli en sommarkrönika, utan någon direkt bandyanknytning.
Det är lätt för en smålänning att känna sig hemma i dalaskogarna. Naturtyperna påminner om varandra, kommunerna med sina respektive centra i mitten av periferin, och båda landskapen har en plats i historieböckerna som får bröstet att svälla av nationell och provinsiell stolthet.
Men det som skänker mest stadga åt en immigrant, är smålänningars och dalkarlars gemensamma mentalitet. En smålänning som är uppväxt med den fasta ordningen att en inflyttad, efter 30 år fortfarande är den nye grannen, kan i trygg förvissning flytta till dalarna och konstatera att samma sak gäller.
Visste ni förresten att bjursingar från början är smålänningar, fördrivna på grund av slösaktighet?
Jag log ett igenkännande leende första gången jag fick höra hur man tar livet av en bjursing: ”Rulla ut en femtioöring på nattgammal is …” Elakt om än fyndigt. Eller historien om den unga kvinnan som kliver på bussen, parfymerad så folk kippar efter andan, varpå busschauffören nyktert konstaterar: ”Det spelar ingen roll hur mycket du sprejar, det luktar Grycksbo lik förbannat …”
Tjuvnypen socknar och samhällen känns igen, och skapar en igenkännbar mentalitet. Den som kan säga något ofördelaktigt om grannsocknen gör det. Jag kommer från en församling som heter Hallaryd i södra småland, grannen var en bruksort vid namn Delary. Sodakamraternas IF kallade vi deras fotbollslag. En ort över vilken fiskmåsarna flög upp och ner; ungefär samma beteende alltså, som kråkorna vanvördigt sägs visa över Svärdsjö.
Otaliga var också de historier jag hörde från äldre när jag växte upp; om hur det ibland inte stannade vid kvickheter, utan övergick i handgripligheter. Ungefär samma historier här som där alltså. Om det nu låg så mycket sanning i berättelserna, om den egna byns fysiska förträfflighet. Munväder var även där det mest framträdande i rivaliteten byar och socknar emellan.
Det som förenar över sockengränser är dock om någon lyckas dra myndigheterna vid näsan. Till och med en medlem i logen kunde med skadeglädje berätta om hur länsman misslyckades med att hitta en hembränningsapparat, trots att lagens väktare visste att den fanns. Eller om en fattig torpare lyckades tjuvskjuta något ätbart i krono- eller bolagsskogen. Förutsatt att det inte var på den egna marken, för då j…
För synen på äganderätt är ungefär lika i småland och dalarna. Kräftor fanns i småland innan pesten slog till. Lita på att grannarna bevakade varandra; avundsjukan är inte annorlunda i småland, om nu någon till äventyrs trodde det. Länsman hade mycket att bestyra i augusti. Tjuvjakt och dito fiske är känsligt, i vissa nämnda landskap än känsligare.
Något som man får ha förståelse för. Det som i dag handlar om fiskevård och rekreation, handlade för inte så många generationer tillbaka, om mat på bordet. Något som fostrat såväl smålänningar och dalmasar till att bli tämligen sega och envisa medborgare.
Och som sagt jag trivs.
Trevlig sommar på er så hörs vi i augusti! Fast någon artikel blir det även nästa vecka, men ingen krönika.
Bo Jonsson