Naturligtvis är det, precis som med flugkasten i mitt fiske, lite si och så med skönheten i de passningar som spelarna presterar, i alla fall så här i början av säsongen. Men ibland händer det, och jag tror det gäller för spelarna att lära sig just den känslan, när det blev perfekt.
Mer än bara träning skulle jag också kunna skriva. Falu BS har en bra och erfaren tränare. En ledare som samlar gruppen, och ger laget de förutsättningar som krävs för att lyckas i allsvenskan.
Ändå finns det en detalj, som en tränare inte har någon möjlighet att ge laget: Den individuella kompetensen, eller känslan som jag lite flummigt skrev ovan. Känslan som grundar sig på timmar av egen träning och rent ut sagt lek, känslan som en tränare inte kan driva fram; jonglerandet med boll och klubba, att nöta in finter, träna skott, att plocka fram det där lilla extra som även publiken vill se. Detaljer som kan vara matchavgörande.
Alla talanger som blivit stjärnor i sina sporter har ägnat timmar av egen träning och lek efter det att de obligatoriska tränarledda passen avslutats.
MEN, även tränaren är viktig i det här sammanhanget, och jag är övertygad om att Ola Grönberg, som tränar Falu BS, är rätt man på rätt plats. Jag tror att Ola tillsammans med laget skapar den trivsel, som gör att spelarna tycker det är kul att nöta lite extra. Och även ger den uppmuntran, inklusive att ställa krav, som sporrar.
Tråkigt nog kommer det att dröja fram i oktober innan spelarna får möjlighet till spontana aktiviteter på is, men jag hoppas att jag, så fort det blir möjligt, får se spelare som tar tillfället i akt. Inte för att de måste, utan för att det är roligt.
I inledningen skrev jag om skönheten i en perfekt passning. Ibland tror jag att det är bra att vända på perspektivet. Kanske köra spontanträning på att ta emot alla dom passningar inte är perfekta. Eller rättare, passningar som är riktigt usla; som ju ofta är verkligheten när det är ont om tid och trångt och j-t. Att träna sig till att behärska svåra matchsituationer. En tränare kan ju knappast lägga ner energi på att någon ska slå dåliga passningar för att någon annan ska få träning i att ta emot … Den bollkänslan tror jag är upp till den enskilde spelaren att utveckla. Och hade jag kunnat spela bandy, tror jag att det hade varit kul, att med en lagkamrat stå och slå ”kompispassningar” till varandra, just för att kunna visa att jag kan få kontroll över bollen. En kul grej bara, men som i verkligheten är en helt vanlig matchsituation.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta fram ett citat från BS-legenden Bernt ”Bempa” Eriksson, när han fick frågan, om varför han valde bandy: "Släng en bandyboll och en ishockeypuck framför en katt. Vad tror du katten väljer?"
Se till att ha kul på planen, ni som spelar, så får vi det på läktaren också!
Bo Jonsson