I eftermiddag åker grabbarna till Edsbyn på träningsläger, med tillhörande match mot Broberg/Söderhamn Bandy IF på söndag. Stor is, riktig bandyis, för första gången den här säsongen. Jag tror inte att resan kommer att kännas lång.

Jag gläds med de klubbar som har tillgång till en riktig bandyhall, och jag kan inte förmå mig att känna avundsjuka. Jag vet att det är på dessa klubbar, som har hall, som ansvaret för bandyns utveckling vilar. Utan framsynta människor i och kring dessa klubbar, skulle bandyn ha stagnerat. Mera tacksamhet än avundsjuka alltså. Ändå …

 

Förbundet kommer inom en snar framtid att kräva, att klubben har tillgång till hall för att ge elitlicens. Inte så mycket att orda om. Självbevarelsedrift skulle man också kunna säga. Och här följer ett antal motiveringar:

 

Nej, det funkar inte i modern idrott. Det räcker inte till, om man reducerar träning och match­ning till sex månader på ”rätt” underlag. Säsongen måste vara längre än så. Tiden är förbi när bandyspelarna gick över till fotboll när gräset grönskade.

 

Bandypubliken hör till den tåligare arten av sportintresserade. Och visst är det något speciellt med att se en bandymatch kl 13:15 en vintergnistrande söndag, och höra den där speciella bandyapplåden; klopp, klopp, klopp … Samtidigt som glöggen ryker.

 

Men … Tyvärr ser det ofta inte ut så här. Snålblåst, regn/snö, kallt kaffe och onsdag kväll; på långt håll syns bandystadion som en blekgul ljuskupol i rådimman. Då får man knappt ut entusiasterna. Det måste bli lockande att gå på bandy i alla väder.

 

Rättvisa är ett subjektivt begrepp, men vi kan väl enas om att det vore bra om alla lagen har likvärdiga förutsättningar för sin träning. Och att det sedan är upp till var och en, vad man gör av det. Det har stor betydelse om några lag får någon månad längre på ”fältmässig” is, medan andra får hållas med barmark och hockeyrink.

 

Om vi tror att det räcker med att vi förbereder oss på att det blir någon grad varmare, tvingas vi nog revidera. Snarare kan vi förvänta oss konsekvenser i form av väder som är än mera nyckfullt än i dag; ena vintern som den senaste, med bandyisar som spricker i kylan (samtidigt som delar av vinter-OS höll på att regna bort i Kanada); nästa vinter kan det vara vår tur med hällregn eller snö, och med många plusgrader. Inget av alternativen främjar bandyn som utomhussport. Däremot främjar det bandyn som sport, om vi kan göra oss mindre känsliga för väder­extremer.

 

 

Som jag skrev i inledningen, så tar klubbarna med hall ett stort ansvar för bandyn som nationell sport. Det specifika ansvaret för elitbandyn i Falun måste dock vi i Falun (inte bara Falu BS) själva ta.

 

Något eller några år till kan vi säkert hålla på med bandy som utomhussport i Falun. Men det kommer att bli allt mer besvärligt. Jag menar, vilken spelare, som har två klubbar att välja mellan, går till den klubb som saknar hall, när den andra klubben kan erbjuda förstklassiga träningsvillkor även i snöglopp? Det räcker dessvärre inte med att erbjuda ett bra klubbmärke.

 

Det Falu BS måste göra, är att se till att frågan lyfts: Vad vill vi, som bor och verkar i Falun, med den bandytradition, som vi inte utan stolthet äger?

 

Jag kommer att återkomma på temat …