Jodå, fördomarna bekräftas. Stefan Tranblom avslutade sin sjuksköterskeutbildning januari detta år, och jobbar nu på ambulanscentralen i Borlänge …
Stefan Tranblom, som även kallas för ”barre”, oklart varför, kommer från Uppsala, är 27 år, och fostrad i Uppsala Näs Idrottsklubb, UNIK. Han har även spelat i Sirius. Numera bor Stefan med sin sambo i Falun, och bär sedan några år tillbaka kaptensbindeln i Falu BS. Nu är Stefan inne på sin femte säsong i klubben.
Lagkaptenens roll är att prata för laget; det kan gälla synpunkter till domaren under pågående match, men mycket mera att vara en länk mellan spelarna och klubben. Att vara den som för gruppens talan helt enkelt. Det finns ett spelarråd också, men lagkaptenen behöver inte sammankallas …
– Jag vill ställa upp för grabbarna, svarar Stefan Tranblom på min fråga om vad kaptensrollen innebär utanför planen. Jag vill att dom ska känna, att dom ska kunna komma till mig, om det är något, kanske något dom inte vill ta med ledningen.
De nya, yngre spelarna i ett bandylag, behöver naturligtvis lite extra stöttning av en lagkapten. Vad det innebär pratar inte Stefan Tranblom om. Men jag förstår på Stefan, att det är viktigt att alla i laget ska känna trygghet, och veta vart de kan vända sig, om de undrar över något. Och veta att de vänt sig till en lagkapten som inte för förtroenden vidare.
– Jag är intresserad av all idrott, säger Stefan Tranblom. Övrig tid ägnas åt sambon och att umgås med kompisar. Många kompisar finns i Uppsala, och eftersom sambon har sina rötter i Sundsvall blir det en hel del resande.
– Jag och sambon har skojat om det, att Falun ligger mitt emellan, säger Stefan Tranblom, och lägger till att han är stadsmänniska. Det är alltså inte naturen och dalamiljön som lockat honom till Falun. Stefan säger faktiskt stad om Falun, till och med mysig stad, och att han trivs här – precis som med laget. Stefan uppskattar att Falun lever upp, framförallt på sommaren.
Stefan Tranblom spelar libero, och säger att hans styrka som spelare är blicken för spelet och att med fysik och inställning fungera som pådrivare. Jag kan inte låta bli att undra, om inte den spelstilen resulterar i ett antal tiominutare under en säsong?
– Jo, några blir det väl, tillstår Stefan; kanske med en antydan till förlägenhet, men inte utan stolthet. Att vara pådrivare och spela fysiskt innebär med nödvändighet att ligga nära gränsen. Samtidigt som Stefan svarar på frågan börjar det rycka i mungipan, därefter:
– Men jag är inte i närheten av Pär Bäckmans …
Glimten i ögat finns där också.
Bo Jonsson