– Uppe i Oviken, där jag kommer ifrån, kallades jag för ”utta”, förklarar Anders Westin, bara för att komplicera ytterligare. Jag började spela bandy i Oviken, men det var bara rinkbandy; därefter blev det bandygymnasiet i Ljusdal.
Anders Westin gjorde lumpen som fjälljägare i Östersund, och som naturmänniska boendes i Oviken, kan man lugnt konstatera att han fick tjänstgöra på hemmaplan. Efter militärtjänsten blev det bandy i Östersund BS, division två. Tills det tre år senare kom en bandytränare från Grycksbo, upp till jämtland. Janne Bergman hette han, och Anders som var sugen på att testa spel i högre division, helt enkel pröva hur långt han kunde komma, hörde sig för hos tränaren.
Några dagar senare var det klart att Anders Westin skulle prova på spel i Falu BS under ett år. Detta var säsongen 97/98, och sedan dess har Anders varit klubben trogen. En av veteranerna. Tretton säsonger är lång tid för en klubbtröja i dagens idrottsvärld.
– Jag fick kämpa för att bli ordinarie, berättar Anders Westin. Den första säsongen spelade jag bara två matcher. Jag fick speltid för att man gick runt på mer folk då, det var bra kvalité på truppen.
Anders Westin, som fyller 35 i december (född -75, så även av den anledningen passar 75 på tröjan bra), spelar som defensiv mittfältare, en slitvarg; säger vi ”a pain in the ass” så förstår alla. Anders som varit med länge, och spelat tillsammans med många i Falu BS har en del synpunkter på en del spelare från de olika årgångarna.
Full fart. Anders "vesslan" Westin ger allt, även på träningen.
Anders Westin för tankarna till en filbunke när han talar; inga yviga gester, inga utspel eller stora åthävor. Det behövs inte heller, det han vill ha sagt blir tydligt ändå. Ibland kollar han så att jag hinner med att skriva.
– Det är inte alla som jag skulle vilja ha med i stridsvärnet, säger Anders Westin diplomatiskt. Den dag jag upptäcker att jag inte gör mitt bästa på planen, kommer jag att sluta med bandyn! Det värsta jag vet är folk som ger upp! Och ger man inte allt själv, kan man inte ställa krav på andra.
Samtidigt har Anders Westin stor distans till bandyn. Anders arbetar som resemontör på ett företag i Borlänge, ett arbete med stort ansvar, mycket resor och många kontakter; ett arbete som han trivs med. Anders dröjer sig kvar, vid en händelse i Sydkorea, en arbetsplatsolycka. Det blåste ganska kraftigt, och platsen var en hög byggnation, som började svaja i vinden. Anders tyckte det började kännas obehagligt, så han gick ner. En halv minut senare rasar anläggningen, och människor omkommer.
– Jag har tänkt mycket på varför det blev som det blev, säger Anders Westin. Jag hade tur. Det ger perspektiv på bandyn. Det är bara en bara en bandymatch, är dom andra bättre, så är det bara att erkänna sig besegrad.
Samtidigt säger Anders Westin, att arbetet och ansvaret det fört med sig, har gjort honom till en bättre bandyspelare. En bandyspelare som tar ansvar för laget.
Direkt efter det att jag frågat, vad Anders Westin kände inför att bära jubileumströjan, började jag bli orolig över intervjun; ska jag behöva dra fram svaren? Knappast … Problemet var att Anders är lite för blygsam, för att prata om sig själv i huvudrollen, som representant för jubilerande Falu BS. Däremot gärna om laget, där han säger att det känns bra inför säsongen. Och inte bara för att han är en obotlig optimist.
Arbetet tar mycket tid, och bandyn tar mycket tid. Tidigare var Anders Westin ute mycket i fjällen; fiskade, åkte skidor på vintern – längd och utför. Kanske kommer Anders att flytta tillbaka efter bandykarriären. Anders sambo Anna-Lena kommer från Östersund, så båda har föräldrar och rötter i jämtland.
Anders Westin, som varit ”hemifrån” i snart 15 år, har tankar på återvända till jämtland, efter bandykarriären. Rötterna finns kvar, och det är säkert samma rötter som gjort att Anders varit trogen Falu BS lika länge.
Bo Jonsson